Nu har vi anlänt till OS-byn i Whistler, där solen skiner. Eller ja inte idag, men igår när vi kom sken den. Vi ligger i alla fall inte i molnen. Sista dagarna i Mt. Washington var inte så trevliga. Molnen låg lågt och det regnade/snöade och blåste/piskade. Trögt att åka skidor och svårt att skjuta. Jag tror det kommer att vara mycket bättre här. Vi ska ut i eftermiddag och träna på banorna så då får vi se hur skjutvallen ser ut.

Resan igår kändes lång, först buss i 1,5-2 tim sedan vänta 1 tim på färjan, 1,5-2 tim med båt (fin båttur) för att avsluta med 1 tim bussresa igen. Då vi kom fram aktiverade vi våra ackrediteringar och scannade vårt bagage. Allt måste genomlysas lika som på flygplatsen så ingen tar med något otillåtet in i byn. Rigosös säkerhet här. Hörde dessutom att det är 5000 militärer som bevakar områdena och tydligen ska det krylla av dem runt skidspåren. Vi ska nog vara säkra här. Våra gevär har vi i en förvaringsbyggnad med säkerhetsskåp, där vi får kvittera ut vapnen när vi ska åka upp till stadion plus stoppa tillbaka dem vid hemkomst.

OS-byn är fin, men som vanligt i en OS-by så är det inget speciellt. På rummen finns sängar, nattygsbord, lampor, en garderob och en stol. Inga gardiner eller övrigt pynt, vilket visserligen inte behövs. Jag hade dock lite problem med täcket i natt. En 90 cm bred säng med ett 1,5-2m brett täcke. Kändes lite otympligt för en som ligger som en propeller i sängen och rör sig mycket. Vi hade väldigt svårt för att komma överens täcket och jag, det blir nog jag som får ge mig om vi ska bli sams. Tom hade i alla fall med sig min favoritkudde från Canmore så den blir nog min bäste vän här…..

När vi hade vilodag i Mt. Washington förra veckan åkte vi ner till Comox för att kolla runt. Vi var på Canadien Superstore…… japp en stor matbutik…. Enligt de andra tjejerna som var där förra året så finns det inte något annat att se där, men jag är inte så säker….. I alla fall, när vi skulle åka tillbaka knappade vi in Mt. Washington på GPS-en och valde den snabbaste vägen. Tror dock inte det var den snabbaste. Vi körde och körde och vägen blev mindre och mindre och till slut var vi på en skogsbilväg där man INTE hade kunnat möta en annan bil. Det var vattenpölar, eller mindre sjöar, över hela vägen och jag var livrädd att vi skulle fastna. Tur vi hade en 4-hjulsdriven hög bli. Så allt slutade lyckligt, vi kom tillbaka. Och nu är vi här, I Whistler.